Hur ska du nånsin upptäcka vem du är, om du ständigt försöker passa in? Smälta in?

Om du ändrar dina konturer för att passa in i nån annans? Hur vet du då hur ditt landskap ser ut?

Hur ska du få reda på alla former och färger du kan existera i om du försöker passa in i nån annans mönster?

Hur ska du nånsin få reda på vilken riktning som är din, om du följer efter nån annans fotspår och rättar in dig i ledet?

Hur ska du nånsin upptäcka vilket liv som är ämnat för dig, om du låter nån annan diktera villkoren?

Jag vet inte. Men jag är på väg att sluta. Sluta passa in, smälta in och kamouflera mig. Jag lägger inte pussel med mig själv eller matchar nån annan för att jag borde. Andras idéer om färg, form, riktning, om rätt och fel, blir mindre och mindre viktiga för mina egna beslut.

Jag kliver av ibland. Ur spår för att hitta nåt annat. Säger nej till nåt. Säger ja till nåt annat. För att det går i linje med vem jag är. För att jag letar mig till det där som bultar där inuti. I samspel med andra, men med min egen kompassnål i mitten.

Svårt? Ja.

Viktigt? Ja.

Värt det? Ja.

Det här livet. Jag vill leva det. Helst medan jag lever och har möjlighet att välja.

Ibland balanserar vi på en smal mur en bit ovanför marken, när det plötsligt börjar surra fara. Just i det här ögonblicken är jag lyckligt ovetande om att ett getingbo är insprängt i muren, ungefär 1,5 meter framför mig. Så gå dina steg, backa om du vill, kliv över om du vill. Stå kvar om du vill. Du vet att du kan välja.

Ta hand om dig,

Karin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *