Hon dröjde sig kvar och sa det till mig efter en yogaklass.

-Jag gillar verkligen att du luktar fiskpinnar. Du blir liksom trovärdig. Jag kan höra vad du säger. Och nu fattade jag det där du brukar säga om att ”jag är och jag räcker”.

Det är nog några av de viktigaste och finaste ord jag fått höra efter en klass. Att stek-os kan göra en trovärdig. Men jag fattar.

Vi behöver hjälpa varandra att sluta hålla på. Sluta hålla på och förbättra. Ändra, pilla och fixa och trixa bort vår mänsklighet. Vem gör vi det för? Oss själva? Nån annan? Om vi inte kan vara med oss själva när vi luktar fiskpinnar, har strumpludd under hälarna eller när vi har flagnande nagellack runt själen? Om allt ska putsas, tvättas bort och målas över? Om vi inte kan låta oss vara lite jäkla mänskliga. Vad är vi då för oss själva? Och vad är vi för varandra?

Tänk om vi faktiskt kan låta oss själv vara. Där vi är. Inte där vi tror att vi skulle, borde, måste vara, för att duga och räcka till.

Du har ”skulle, bordat, måstat” tillräckligt i ditt liv. Du är. Och du räcker.

Ta hand om dig själv. Och du – nästa gång du noterar en tanke om att du behöver ändra något för att duga, se den. Och vet att den inte behöver vara sann. Och så kan du vara det istället. Sann. Dig själv.

Rufs och os!

Karin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *